transfiktion

Transfiktion (Sjöberg 2007; Foto: Brochu 2006)

DOWNLOAD

Transfiktion är den preliminära titeln för en film om en grupp Brasilianska transsexuella och travesti i São Paulo och spelas in mellan april och september 2006.

Filmen utgör en del av en praktikbaserad doktorsavhandling i tillämpat drama och etnografisk film vid University of Manchester i Storbritannien med namnet: ”Den etnofiktiva filmen: en genrehybrid i teori och praktikbaserad forskning.”

Regi, kamera, och forskning: Johannes Sjöberg

Ljud, kamera, och regiassistans: Renato Morita

Forskningsassistans: Dinah Feldman

Etnofiktionen är en experimentell genre av etnografisk film och används som en alternativ metod för antropologisk forskning och presentation. Informanterna från antropologens fältarbete agerar ut sina kulturella erfarenheter i improvisationer framför kameran. Förhoppningsvis kan dessa improvisationer visa kulturella aspekter som är svåra att finna med traditionell antropologisk forskning.

Även regi och kameraföring är improviserad. Trots att filmen är en fiktion är den filmad som en etnografisk dokumentärfilm där handling och dialog uppstår i stunden. Även rent dokumentärt material kompletterar filmens fiktiva scener.

Etnofiktionen har rötter i dokumentärfilm pionjären Robert Flahertys filmer från 20- och 30-talet. Det franska begreppet "etnofiction" myntades emellertid av filmkritiker som kommenterade den visuella antropologen Jean Rouchs etnnografiska filmer från Västafrika som gjordes under 50-talet och framåt. Flahertys och Rouchs filmer har haft stor betydelse för såväl dokumentärfilmens som den narrativa filmens utveckling.

Filmen Transfiktion bygger på totalt femton månader av socialantropologiskt fältarbete. Under produktionen av Transfiktion kommer transsexuella (man-kvinna) och travestis från fältarbetet i São Paulo att agera ut sina varierande kulturella erfarenheter i improvisationer framför kameran.

Även om etnofiktionens alla protagonister kan sägas representera transsexuell- och travesti kultur i São Paulo, så har de mycket varierande bakgrund. En del är gifta och lever ganska typiska medelklass liv. Andra prostituerar sig för att försörja sig och lever under mycket svåra ekonomiska svårigheter. Vissa av dem har lyckats som scenartister i São Paulos kultur och nöjesliv. Filmen ger också exempel på travesti och transsexuella som kämpar mot intolerans och diskriminering i det Brasilianska samhället, vilket är etnofiktionens huvudtema.

Transfiktion (Sjöberg 2007; Foto: Brochu 2006)

Jag har sammanställt fyra principer som jag tycker karaktäriserar Jean Rouchs etnofiktioner. Dessa principer har även väglett mig genom produktionen av Transfiktion:

· Etnografisk dokumentärfilm
Ett tillvägagångsätt typiskt för etnografisk dokumentärfilm har använts under produktionen av etnofiktionen. Filmen bygger på forskning från ett långvarigt antropologiskt fältarbete och har spelats sin med ett litet kamerateam för att uppnå intimitet med protagonisterna. Filmstilen har inspirerats av Cinéma Vèrité, en filmgenre som är typisk för Jean Rouchs etnografiska dokumentärfilmer.

· Improviserad film
Regi och filmfotografi improviseras och har inspirerats av Jean Rouchs tillvägagångssätt: I dialog med sin omgivning låter den etnografiske filmaren sig ledas in i en, till stor del, oplanerad filmproduktion. Rouch gav detta tillvägagångssätt namnet "Pourquoi pas?" (”Varför inte?”), efter hans fars skepp som användes för forskningsexpeditioner i Arktis. Filmprocessen var en upptäcksfärd i sig själv, där historien skapades allteftersom. Rouch använde kameran för att skapa s.k. "cineprovocations". Kameran blev en katalysator som fick saker att hända som annars skulle vara svår att visa. För Jean Rouch var filmprocessen en "cine-trance" där han inte längre gjorde någon skillnad mellan kameran, sig själv och sin omgivning.

· Improviserat skådespel
Etnofiktionens protagonister agerar ut sin kulturella kunskap i improvisationer framför kameran. Dessa improvisationer sker inom ramarna för teman dikterade av den antropologiska forskningen och bygger på protagonisternas egna erfarenheter. Men improvisationerna begränsas inte av verkligheten, utan vägleds av det surrealistiska och poetiska synsätt som kännetecknade Rouch och hans produktion. Rouch jämförde dessa improvisationer med psykodrama - genom att projicera sina erfarenheter i fiktion och drama, blottade protagonisterna sin kulturs "gömda hemligheter" som en del i det antropologiska forskningsprojektet.

· Delad antropologi
Etnofiktionen växer fram i samarbete mellan den etnografiske filmaren och protagonisterna. De deltar aktivt i att skapa filmen genom sina egna idéer och förslag. Feedback från informanterna försäkrar inte bara ett etiskt tillvägagångssätt, utan säkerställer även den antropologiska forskningens kvalitet. Rouch deltog själv ofta i sina etnofiktioner i dialog med protagonisterna. I produktionens slutskede kunde protagonisterna även improvisera sina egna berättarröster i filmerna. Dessutom visades ofta ett utkast till filmen för informanterna som gavs möjlighet att delta med sina egna åsikter.