transfiktion
Transfiktion
(Sjöberg 2007; Foto: Brochu 2006)
DOWNLOAD
Transfiktion
är den preliminära titeln för en film
om en grupp Brasilianska transsexuella och travesti
i São Paulo och spelas in mellan april och september
2006.
Filmen utgör en del av en praktikbaserad
doktorsavhandling i tillämpat drama och etnografisk
film vid University of Manchester i Storbritannien med
namnet: ”Den etnofiktiva filmen: en genrehybrid
i teori och praktikbaserad forskning.”
Regi, kamera, och forskning:
Johannes Sjöberg
Ljud, kamera, och regiassistans:
Renato Morita
Forskningsassistans: Dinah
Feldman
Etnofiktionen är en experimentell genre av etnografisk
film och används som en alternativ metod för
antropologisk forskning och presentation. Informanterna
från antropologens fältarbete agerar ut sina
kulturella erfarenheter i improvisationer framför
kameran. Förhoppningsvis kan dessa improvisationer
visa kulturella aspekter som är svåra att
finna med traditionell antropologisk forskning.
Även regi och kameraföring är improviserad.
Trots att filmen är en fiktion är den filmad
som en etnografisk dokumentärfilm där handling
och dialog uppstår i stunden. Även rent dokumentärt
material kompletterar filmens fiktiva scener.
Etnofiktionen har rötter i dokumentärfilm
pionjären Robert Flahertys filmer från 20-
och 30-talet. Det franska begreppet "etnofiction"
myntades emellertid av filmkritiker som kommenterade
den visuella antropologen Jean Rouchs etnnografiska
filmer från Västafrika som gjordes under
50-talet och framåt. Flahertys och Rouchs filmer
har haft stor betydelse för såväl dokumentärfilmens
som den narrativa filmens utveckling.
Filmen Transfiktion bygger på totalt
femton månader av socialantropologiskt fältarbete.
Under produktionen av Transfiktion kommer transsexuella
(man-kvinna) och travestis från fältarbetet
i São Paulo att agera ut sina varierande kulturella
erfarenheter i improvisationer framför kameran.
Även om etnofiktionens alla protagonister kan
sägas representera transsexuell- och travesti kultur
i São Paulo, så har de mycket varierande
bakgrund. En del är gifta och lever ganska typiska
medelklass liv. Andra prostituerar sig för att
försörja sig och lever under mycket svåra
ekonomiska svårigheter. Vissa av dem har lyckats
som scenartister i São Paulos kultur och nöjesliv.
Filmen ger också exempel på travesti och
transsexuella som kämpar mot intolerans och diskriminering
i det Brasilianska samhället, vilket är etnofiktionens
huvudtema.
Transfiktion (Sjöberg 2007; Foto: Brochu
2006)
Jag har sammanställt fyra principer som jag tycker
karaktäriserar Jean Rouchs etnofiktioner. Dessa
principer har även väglett mig genom produktionen
av Transfiktion:
· Etnografisk dokumentärfilm
Ett tillvägagångsätt typiskt för
etnografisk dokumentärfilm har använts under
produktionen av etnofiktionen. Filmen bygger på
forskning från ett långvarigt antropologiskt
fältarbete och har spelats sin med ett litet kamerateam
för att uppnå intimitet med protagonisterna.
Filmstilen har inspirerats av Cinéma Vèrité,
en filmgenre som är typisk för Jean Rouchs
etnografiska dokumentärfilmer.
· Improviserad film
Regi och filmfotografi improviseras och har inspirerats
av Jean Rouchs tillvägagångssätt: I
dialog med sin omgivning låter den etnografiske
filmaren sig ledas in i en, till stor del, oplanerad
filmproduktion. Rouch gav detta tillvägagångssätt
namnet "Pourquoi pas?" (”Varför
inte?”), efter hans fars skepp som användes
för forskningsexpeditioner i Arktis. Filmprocessen
var en upptäcksfärd i sig själv, där
historien skapades allteftersom. Rouch använde
kameran för att skapa s.k. "cineprovocations".
Kameran blev en katalysator som fick saker att hända
som annars skulle vara svår att visa. För
Jean Rouch var filmprocessen en "cine-trance"
där han inte längre gjorde någon skillnad
mellan kameran, sig själv och sin omgivning.
· Improviserat skådespel
Etnofiktionens protagonister agerar ut sin kulturella
kunskap i improvisationer framför kameran. Dessa
improvisationer sker inom ramarna för teman dikterade
av den antropologiska forskningen och bygger på
protagonisternas egna erfarenheter. Men improvisationerna
begränsas inte av verkligheten, utan vägleds
av det surrealistiska och poetiska synsätt som
kännetecknade Rouch och hans produktion. Rouch
jämförde dessa improvisationer med psykodrama
- genom att projicera sina erfarenheter i fiktion och
drama, blottade protagonisterna sin kulturs "gömda
hemligheter" som en del i det antropologiska forskningsprojektet.
· Delad antropologi
Etnofiktionen växer fram i samarbete mellan den
etnografiske filmaren och protagonisterna. De deltar
aktivt i att skapa filmen genom sina egna idéer
och förslag. Feedback från informanterna
försäkrar inte bara ett etiskt tillvägagångssätt,
utan säkerställer även den antropologiska
forskningens kvalitet. Rouch deltog själv ofta
i sina etnofiktioner i dialog med protagonisterna. I
produktionens slutskede kunde protagonisterna även
improvisera sina egna berättarröster i filmerna.
Dessutom visades ofta ett utkast till filmen för
informanterna som gavs möjlighet att delta med
sina egna åsikter.
|